Egentligen är den indiska ursprungliga Buddhismen ganska så allvarlig. Alla bilder och statyer visar också Siddharta aka Buddha som allvarlig, ofta i meditativt stadie. Den tjocka, skrattande Buddhan är faktiskt helt och hållet en kinesisk ”uppfinning”. Humor anses i kina vara ett tecken på vishet. Visst låter det fint och sympatiskt?
Den skrattande Buddhan, eller den feta Buddhan, var egentligen en zenmunk vid namn Budai som levde i Kina runt 1000-talet, vilket betyder ungefär 1 600 år efter den historiska Buddhan.
Budai var en djärv man med en stor mage, ett stort leende, stora öron, klädd i en enkel mantel, bönepärlor och en stor säck. Den feta buddhistmunken var känd som en godhjärtad, glad och nöjd man med humoristisk personlighet, glad natur och excentrisk livsstil.
Budai fick smeknamnet den skrattande Buddha på grund av sitt stora leende och glädjen han spred omkring sig. Dessutom blev Budai (den skrattande buddhan eller den feta buddhan) en känd karaktär i kinesiska folksagor.
Denna vandrande munk vandrade från stad till stad med alla sina ägodelar i en tygsäck hängande på ryggen. Folk samlades runt honom på grund av hans roliga blick och stora leende. Han älskade särskilt barn och barn älskade honom. Inom buddhismen tros barn ha karaktären av en gud när de lever i nuet, ofta leende och skrattande, utan ego och inget dömande sinne. Budai gav barn godis av sin tigga och lärde ut ”att ge med glädje”, och filosofin om att ”ju mer du ger, desto mer får du tillbaka”.
Zen kommer alltså från Kina, men Chan kallas det där, fast det är samma tecken. Buddhismen sammanblandades med Taoism när den kom till Kina och uppfattades först som en Taoistisk sekt.
Zhuang Zi, en framstående tänkare inom taoismen, är känd för sina djupa filosofiska insikter och sin förmåga att skildra den mänskliga tillvaron på ett humoristiskt sätt. Han utforskade idén om den absurda och relativistiska naturen i tillvaron, samtidigt som han bjöd på skratt och underhållning. Här är ett berömt citat från skriften som bär hans namn:
”En dag drömde jag att jag var en fjäril och vaknade upp förvånad över att vara jag. Men nu undrar jag, är jag Zhuang Zi som drömde att jag var en fjäril, eller är jag en fjäril som drömmer att jag är Zhuang Zi?”
Zhuang Zi
Zhuang Zi var känd för att ifrågasätta vår uppfattning om verklighet och självidentitet. Detta citat illustrerar hans förkärlek för paradoxer och den lekfulla tanken att gränserna mellan dröm och verklighet kan vara suddiga.
Humorn och absurditeten i kinesisk tanketradition kom så även att bli ett kännetecken för Zen. Här är ett typiskt citat:
”En elev frågade sin mästare, ’Hur länge tar det att nå upplysning?’ Mästaren svarade, ’Ungefär lika lång tid som att kliva över en kohage med endast ett ben.'”
Ganska intressant, men den här är bättre:
”Om du träffar Buddha på vägen, slå honom med en kudde.”
Detta buddhistiska skämt anses vara en paradoxal aforism som uttrycker vikten av att inte fastna i fixering vid yttre auktoriteter eller förlora sig i en idealiserad bild av Buddha. Istället uppmanar det oss att vara medvetna om vår egen inre kraft och att inte bli förslavade av yttre källor av upplysning eller insikt. Detta citat betonar betydelsen av personlig upplevelse och egen insikt i sökandet efter sanning och upplysning.
Nåja, det här är väl en idealiserad mainstream-beskrivning av citatet. En sak du bör förstå är att det är ett kinesiskt citat. I gamla tider hade man inte mjuka kuddar, utan man sov på stenkuddar, de rika hade ”kuddar” av jade. Så när det står att du ska slå Buddha med en kudde handlar det i själva verket om något väldigt hårt och tungt. En rätt så drastisk åtgärd för att slippa bli frälst av en upplyst prins, inte sant?
